av Lena Klevenås m.fl.

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att uppmana den svenska
regeringen att skynda på arbetet med att ratificera tilläggsprotokollet till ESK-konventionen (ICESCR).

Motivering

Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan. Vi samarbetar bland annat i
ACT-alliansen där kyrkor världen över bekämpar fattigdom och orättvisor på ett nytt
sätt. Kyrkans arbete ska vara rättighetsbaserat. Utan respekt för mänskliga rättigheter kommer vi aldrig lyckas minska det strukturella våld som skapar fattigdom och konflikter. För oss i Svenska kyrkan innebär detta arbete också större möjligheter för våra medmänniskor ute i världen att kunna hävda sina rättigheter.

Tillägget till ESK-konventionen handlar om det. Detta tillägg arbetar regeringen
med sedan några år tillbaka och vi vill att detta arbete skyndas på och prioriteras för att också Sverige ska göra sin del med att förstärka människors möjligheter att hävda sina ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheter.

En fattig mor med svältande barn har t.ex. inte kunnat hävda sin rätt till mat,
trots att mat är en mänsklig rättighet. Varför? För att det hittills har saknats en så
kallad uppföljningsmekanism till den konvention där denna rättighet finns inskriven.
Nu finns den äntligen på plats, i form av ett tilläggsprotokoll, att signera och ratificera.

Tilläggsprotokollet innebär en individuell klagomöjlighet inom FN-systemet, när
möjligheterna till prövning inom de inhemska rättsliga systemen är uttömda. Denna
möjlighet har tills för två år sedan saknats för ESK-konventionen till skillnad mot
konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. För denna fanns en
sådan uppföljningsmekanism på plats redan från början.

Historien
FN:s medlemsstater enades 1948 om att anta en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den var och är fortfarande ett fantastiskt dokument, men är just bara en allmän förklaring. Hur skulle efterlevnaden regleras i praktiken? Diskussionerna startade direkt och man beslöt att utarbeta en konvention, ett juridiskt bindande avtal, där medlemsstaterna skulle göra åtaganden som FN kunde följa upp. Men under det kalla kriget blev det omöjligt att skapa en enda konvention för alla mänskliga rättigheter. Länderna i Väst tyckte att vissa rättigheter var viktigare än andra och länderna i öst tyckte detsamma – fast tvärtom. Väst betonade de medborgerliga och politiska rättigheterna, som demokrati och yttrandefrihet, medan länderna i öst lyfte fram de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, som mat, bostad, arbete, utbildning, hälsa. Till slut blev det två konventioner, ICCPR, International Covenant on Civil and Political Rights och ICESCR International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, på svenska ESK-konventionen. Båda konventionerna antogs av FN 1966 och trädde i kraft 1976. Sverige anslöt sig till båda.
www.ohchr.org/en/professionalinterest/pages/ccpr.aspx
www.ohchr.org/EN/ProfessionalInterest/Pages/CESCR.aspx

Lika rättigheter – i praktiken
Denna uppdelning var olycklig på så sätt att många ansåg att den ena konventionen var viktigare än den andra och att vissa mänskliga rättigheter stod över de andra. Inte förrän vid FN-toppmötet i Wien 1993 om mänskliga rättigheter fastställdes slutgiltigt att de båda konventionerna var likvärdiga och ömsesidigt stödjande: att alla mänskliga rättigheter gäller alla överallt. De mänskliga rättigheternas odelbarhet erkänns i dag av de flesta stater och internationella organisationer, men tills nyligen har det alltså inte funnits någon uppföljningsmekanism till den ena, ICESCR.

Många organisationer och kyrkor har i decennier arbetat för att rätta till denna
skevhet. Svenska kyrkan har bl.a. genom sitt medlemskap i EAA, Ecumenical
Advocacy Alliance, www.e-alliance.ch och utgivningen av den årliga rapporten
Right to food and nutrition watch deltagit i arbetet på ett avgörande sätt. Där har
man bl.a. visat vad respekt för den mänskliga rättigheten till mat, att få försörja sig i
värdighet, kan betyda i praktiken och gett många goda exempel hur man kan arbeta för att minska kränkningar av ESK-rättigheterna.

Tillsammans lyckades man nå målet om ett tilläggsprotokoll till ICESCR. Det
antogs i FN 2008 och trädde i kraft för två år sedan, den 5 maj 2013.

Sveriges inställning
Sverige har sedan länge ställt sig bakom principen att de olika MR-konventionerna
är ömsesidigt stödjande och likvärdiga, men har ännu inte signerat och ratificerat
tilläggsprotokollet. Tjugo stater har gjort det. Under 2015 har t.ex. Luxemburg,
Italien och Frankrike tillkommit.
https://treaties.un.org/Pages/src-TREATY-mtdsg_no-IV~3~a-chapter-4-lang-en-
PageView.aspx

Det nya tilläggsprotokollet är en gudagåva till fattiga, inte minst fattiga kvinnor.
Mänskliga rättigheter är inte bara vackra ord. De är de mest effektiva sättet att skapa stabila och fredliga samhällen. Det är lika viktigt med utbildning, hälsa och rent vatten som yttrandefrihet och rätt till privatliv. Att respektera människors
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ger fördelar för alla. Genom tilläggsprotokollets uppföljningsmekanism skulle människor i prekära situationer världen över få bättre möjligheter att få sina rättigheter respekterade i sina hemländer. Nationer blomstrar när de bygger institutioner som stärker människors möjligheter att utkräva sina rättigheter. När alla inkluderas stärks tilliten i samhället och motståndskraften mot extremism och våld ökar.

Det är en särskilt lämplig tidpunkt just nu att Svenska kyrkan tydliggör sitt stöd
för ESK-konventionen och dess nya tilläggsprotokoll, som stärker människors
möjligheter att hävda sina rättigheter i sina hemländer. 2016 kommer 50-årsdagen av de båda stora FN-konventionerna om mänskliga rättigheter som antogs 1966 att
uppmärksammas i hela världen. Då senast, bör Sverige ha ställt upp för dessa båda fullt ut. Just nu analyserar man på Utrikesdepartementet Sveriges ställningstagande till nästa års granskning av våra åtaganden.
Så här skrev UD i juni i år till FN:s granskningskommitté: (huvudmotionärens
översättning):

Sverige tar sina åtaganden när det gäller mänskliga rättigheter på största
allvar. Ratificeringen av tilläggsprotokollet till Konventionen om de
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna väcker flera frågor som
vi behöver analysera ytterligare innan vi slutgiltigt tar ställning. Sverige
ämnar göra en sådan analys i god tid innan nästa dialog med
Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter äger rum
2016.

Alingsås, Stockholm, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna, Hudiksvall och Lerum
den 19 juli 2015

Lena Klevenås (MPSK)
Marja Sandin-Wester (MPSK)
Terence Hongslo (MPSK)
Ylva Wahlström (MPSK)
Heléne Lundström (MPSK)
Agneta Brendt (S)
Lars G Linder (S)
Anki Erdmann (ViSK)
Daniel Tisell (C)

av Lena Klevenås m.fl.

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att skapa ett projekt för att ta fram
strukturer för hur Svenska kyrkan på nationell nivå ska kunna stärka sitt stöd till
stiftens och församlingarnas arbete med att utveckla miljö- och hållbarhetsarbetet,
inte minst med avseende på miljödiplomering.

Motivering

Svenska kyrkan har under 2000-talet utvecklat en egen modell för miljöcertifiering
som kallas Svenska kyrkans miljödiplomering för hållbar utveckling. Den togs fram
för församlingarnas arbete med miljöfrågor som skulle vara ett slags mellanting av
certifiering á la ISO eller EMAS och folkbildningsarbete. De mer industriella
systemen har inte med de ”mjuka delarna” som är en av kyrkans viktigaste bidrag
till en hållbar utveckling, dvs. reflektion över varför vi som kyrka arbetar med miljö och hållbarhetsfrågor.

I början var arbetet trögt och kunnigheten i att arbeta med mål och uppföljning i
kyrkans församlingar var låg, vilket är en stomme i diplomeringsmodellen. Idag när
arbetssättet med mål och uppföljning har blivit det vanliga sättet att formera arbetet i församlingar så är förståelsen lättare för att arbeta med miljödiplomering. Samtidigt har miljö- och hållbarhetsfrågor blivit mycket mer självklart än vad det tidigare var. Det betyder att det system som utvecklades av kyrkokansliet i början av 2000 talet har idag blivit ett mer utbrett verktyg och fler ser det som ett bra alternativ för ett sammanhållet miljöarbete. Nationell nivå ”äger” verktyget miljödiplomering och ser till att det utbildas diplomerare (dvs. revisorer för diplomeringar i församlingar) men stiftens miljösamordnare är de som driver arbetet i stiften.

Ju fler som vill arbeta med modellen desto större blir behovet på nationell nivå
att hålla samman arbetet och utbilda diplomerare samt att också hitta en gemensam linje bland diplomerare och miljösamordnare om vilka krav man ska ställa på de som diplomeras och hur den standard som finns för diplomeringen ska tolkas. Det handlar om att finna ett läge som både ger god kvalité men som inte gör kraven ouppnåeliga.

Det finns också i det nätverk som stiftens miljösamordnare utgör initiativ för att
utveckla andra former av verktyg för att understödja arbetet med miljö och
hållbarhet i Svenska kyrkan. Ett sådant exempel är en diplomeringsmodell för event, dvs. arrangemang inom Svenska kyrkan som inte faller inom ett stifts eller en församlings linjearbete. Det har under den senaste Världens fest i Karlstad 2014
utvecklats en modell för att diplomera dessa vilket det nu finns ett förslag till som
skulle kunna användas vid konferenser och möten för att även här se till att hållbarhetsaspekter finns med i möten med mycket människor som ofta också är publika och speglas i media.

Idag, när Svenska kyrkan är så tydligt profilerad i klimat- och miljöarbete,
behöver resurserna stärkas även på nationell nivå för att stödja stiftens arbete kring
utmaningarna. Det skulle troligen behövas ett projekt, kanske på tre år där nationell
nivå ser till att skapa strukturer för hur Svenska kyrkans arbete med miljö/hållbarhet
ska stärkas och utvecklas. Främst då med fokus på de miljöledningssystem som vi
har i Svenska kyrkans miljödiplomering för hållbar utveckling men också de andra
verktyg som finns i Ljussteget och Miljödiplomering av event.

Samtidigt skulle det här projektet kunna innefatta en miljödiplomering av kyrkokansliet i Uppsala.

Alingsås, Uppsala, Stockholm, Nyköping och Umeå den 15 juli 2015

Lena Klevenås (MPSK)
Terence Hongslo (MPSK)
Ylva Wahlström (MPSK)
Heléne Lundström (MPSK)
Eva-Maria Munck (POSK)
Lisa Tegby (POSK)

av Lena Klevenås m.fl.

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att initiera ett rådslag eller en
konferens för ett brett samtal kring kyrkan som förvaltare av jord och skog.

Motivering

Olika aktörer i Svenska kyrkan behöver, inte minst efter biskopsbrevet om klimatet,
samlas till ett grundläggande samtal, ett rådslag, där alla aspekter på förvaltning av
jord och skog belyses. Det skulle kunna bli en utgångspunkt för ett mer sammanhängande arbete där Svenska kyrkans roll och identitet tydliggörs. Hur kan Svenska kyrkans jord- och skogsbruk på bästa sätt bidra till den nödvändiga omställningen till en klimat- och miljömässigt hållbar produktion? Finns det t.ex. möjligheter att använda våra tillgångar i sociala och diakonala arbeten? Skulle Svenska kyrkan, på en del av sina marker, kunna pröva mer hållbara modeller för skogsbruk även om avkastningen kanske skulle bli något mindre? Skulle de stadsnära jordbruk eller skogar vi har kunna användas för diakonala projekt eller projekt som inbegriper barn och unga? Dessa och en mängd andra frågor skulle behöva belysas för att vi kan bli en mer ansvarsfull aktör och visa på att teologi, tanke och handling drar åt samma håll.

Det finns en stor förväntan på Svenska kyrkan att även i vårt arbete nationellt
och lokalt leva upp till de goda initiativ som görs i vårt internationella arbete kring
klimatet. Johanna Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen, skrev t.ex. en
artikel om förväntningarna på Svenska kyrkan som skogsägare i Kyrkans tidning i
juni. (www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkan-bor-agera-pa-hemmaplan)

Prästlönetillgångar med en lång historia i Svenska kyrkan är viktiga ”indikatorer”
på hur väl vi hänger ihop som kyrka när det gäller tal och handling. Om vi förvaltar
jord och skog på ett sätt som är bra för klimat och hållbarhet och inte enbart tänker
på kortsiktig ekonomisk avkastning kan vi bli inspiratör och föredöme för andra
jord- och skogsbrukare och visa på nya möjliga vägar.

I ett rådslag kan man samla ansvariga för stiftens egendomsförvaltning och andra
aktörer inom Svenska kyrkan för att tillsammans med miljö- och naturskyddsorganisationer samtala om kyrkans ansvar för jord och skog – och hur vi som kyrka där kan bidra till klimatomställningen.

Alingsås, Uppsala, Stockholm, Nyköping och Umeå den 15 juli 2015

Lena Klevenås (MPSK)
Terence Hongslo (MPSK)
Ylva Wahlström (MPSK)
Heléne Lundström (MPSK)
Eva-Maria Munck (POSK)
Lisa Tegby (POSK)

av Elsa Christersson m.fl.

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att ta fram underlag och avsätta
medel så att intresserade församlingar kan erbjudas möjlighet att utveckla
kyrkogårdarnas funktion som mötesplatser mellan församlingsmedlemmarna och
mellan anställda och medlemmar genom att kyrkogårdsarbetarna erbjuds utbildning och får avsatt tid för sin roll som kommunikatörer och att övrig personal i sin dagliga verksamhet får möjlighet att naturligt besöka kyrkogårdar och aktivt ta
kontakt med besökarna där.

Motivering

Det pågår en glädjande utveckling inom vår svenska kyrka som gör att den på
många sätt är väl rustad att möta sina medlemmars behov.

Och när vi räds över medlemstappet får vi inte glömma att kyrkan fortfarande är
den organisation som samlar fler medborgare än någon annan form av sammanslutning är i närheten av.

Fortfarande ser vi också att så snart en katastrof av något slag drabbar landet så
är kyrkan den naturliga samlingspunkten. (När vi skriver detta har ett flickmord åter
skett och människor samlas i kyrkan.)

Vi är ganska säkra på att Svenska kyrkan i de flesta medlemmars sinne har en
naturlig, men ganska omedveten plats.

Det vi saknar, enligt min mening, är den naturliga kopplingen i vardagen mellan
kyrkan och medlemmarna. En koppling som skulle göra att medlemmar tänker på
kyrkan och dess verksamheter, som ett alternativ i både glädje och sorg. Så t.ex. är
det vid andlig nöd för många lättare att söka en psykolog än undersöka vad kyrkan
kan erbjuda av gemenskap och tröst och meningsfullhet.

Det är bara en mycket liten del av medlemmarna som besöker gudstjänster och
trots att mycket utveckling skett, som vi som är trägna gudstjänstbesökare uppskattar, har inte yngre eller ens medelålders medlemmar vuxit in i den traditionen. Men det finns en plats där vi inte räknar antalet besökare, men där vi vet att de är många, och det är på våra kyrkogårdar.

Platser, oftast välskötta, ofta vackra, som även de utvecklas rent utseendemässigt
och funktionellt men platser som inte utnyttjas som de mötesplatser som de skulle
kunna vara.

De som arbetar rent praktiskt på kyrkogårdarna får ofta en god kontakt med
besökarna och blir goda människokännare men ser sig inte alltid som de kyrkans
kontaktpersoner de i praktiken är.

I tidningen Kyrkogården citeras en kyrkogårdschef som säger: ”De vill att vi
skall vara innanför, men vi är liksom inte medräknade.” Han talar om begravningsverksamheten, men kanske känns det så med allt kyrkogårdsarbete.

Jag vill föreslå kyrkomötet att man uppdrar åt kyrkostyrelsen att erbjuda några
församlingar att verka som försöksplatser med målet att nå fler medlemmar med
information om kyrkans olika verksamheter för att på så sätt öka kontakten kyrka–
medlemmar.

Vomb den 14 juli 2015

Elsa Christersson (MPSK)
Hildegard Jarskog (MPSK)
Jan Björkman (MPSK)

av Ylva Wahlström m.fl.

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att utreda möjligheter för biskopar
att söka sig vidare, via andra uppdrag, än att kandidera till ärkebiskop.

Motivering

Nu är våra biskopar på väg att bli allt yngre. Så att vara biskop ända till pension blir
allt tuffare och gör det extra svårt att hålla engagemang och glädje i sina viktiga
uppdrag. Då behövs nya möjligheter utredas. Biskopar emeriti skulle kunna ha
utbildandeuppdrag, forska men även gå tillbaka till församlingsarbetet som till
exempel kyrkoherde. Många möjligheter borde kunna finnas, vi behöver våga tänka
nyskapande. Pigga biskopar emeriti borde kunna vara en tillgång som frilansande
inom vår organisation.
På annat håll i vårt samhälle sitter man allt kortare på sitt ledandeuppdrag, så att
då få biskopar som man förväntar sitta kanske 20 år är inte mänskligt hållbart. Och
att ge fler möjlighet att bli biskopar borde vara berikande av vår kyrka. Och redan
idag har vi glädje av våra pensionerade biskopar.

Stockholm den 6 juli 2015

Ylva Wahlström (MPSK)
Heléne Lundström (MPSK)
Hildegard Jarskog (MPSK)